Borta bra och hemma bra, på väldigt olika sätt

Har varit uppe i norrenlanden i kylan och snön en vecka. Har varit jätte skönt och mysigt och jag har inte gjort nästan något annat än att äta, fika, sova och träffa släkten. På nåt sätt har jag fått vila på ett sätt jag inte har vilat på länge och jag tror jag skulle behöva ett antal sådana veckor till.

Trots det är det ändå är det underbart skönt att komma hem. Sätta mig med datorn i knät och uppdatera mig om vad som händer i värden. Men sakta men säkert kommer något krypande. Knappt utan att jag märker det. Det är den här känslan av trötthet och stress.
"Borde ha hunnit med alla mina vänner bättre. Skulle ha velat va med kyrkgänget på nyår. Önskar att jag hade haft tid att umågs med Elina nu när hon äntligen är här i Sverige. Borde också ha hunnit med lite mer skolarbete än vad jag gjorde..." och så vidare och så vidare.
Och jag kan ändå ärligt säga att jag har jobbat på ordentligt med skolan. Jag har faktiskt gjort så gott jag orkat och haft samvete att kräva av mig själv.
Har skrivit allt mitt på Scheelerapporten (mitt projektarbete) och dessutom skrivit iallafall en tredjedel av grovmanus till min individuella utvärdering.

(som för övrigt är sjukligt svår att skriva: "Hej! Scheeledagen var det dummaste jag gjort. Tillförde ingenting till gruppen. Gjorde ett uruselt individuellt jobb. Och har dessutom har jag aldrig mått så dåligt som under scheeleveckan. Borde verkligen ha valt ett annat projektarbete." Hur sjutton ska man skriva ihop det till en MVG text???)

Så jag borde i alla fall inte känna att jag inte gjort tillräckligt. Jag har ju liksom haft ett lov på typ tre veckor. Eller aaa, inte riktigt. Men i alla fall. Jag har ingen som helst anledning till att vara stressad, men ändå kryper det in under huden på mig. Vet inte vad jag ska göra nu riktigt. Annat än att jag önskar att skolan inte började riktigt, riktigt än!